Jag stod där, bakom kulisserna med blicken fäst på publikhavet. Tusentals ungdomar stod och skrek, av lycka, bara för att få se den där personen, som just nu stod mitt på scenen. Med ett leende blickade jag omkring mig, Scooter stod och pratade med Pattie, Allison sprang runt med ett flertal papper i handen, Moshe stod på andra sidan av scenen, även han backstage, och slutligen hade vi Kenny, som stod bredvid mig. Försiktigt strök jag handen på min nu enorma mage, jag var i slutet av vecka 39, vilket betydde att jag skulle kunna föda när som helst. Precis då såg jag hur Justin såg på mig, med en kärleksfull blick såg han på mig samtidigt som han sjöng på sin låt As Long As You Love Me.
Med ena handen på magen och vinkades med den andra log jag mot honom, medan han blinkade med sitt ena öga mot mig. Ännu en gång fäste jag uppmärksamheten mot publiken, och den var som den alltid varit, galen. Ända sen jag blev tillsammans med Justin och fått följa med på hans konserter, resor osv. så har publiken varit såhär. Mitt förhållande med Justin har dock förändrats, om man tänker på var vi stod just i den tiden av vårt liv. Då hade vi nyss börjat träffas och nu, står jag här höggravid vårat barn och en ring på mitt vänstra ringfinger. Jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte tillbaka, otroligt lycklig då och om det ens var möjligt, så är jag nog snäppet lyckligare i denna stund. Min kära man dansade allt vad han orkade på scenen, gjorde häftiga rörelser med armarna och stegen var inte att leka med. Han hade tränat så ofantligt mycket den där killen, villig att ge sina fans det bästa han kunde, det var det inget tvivel på, och jag var så otroligt stolt över honom. Plötsligt kände jag en hård spark som sände en ilande känsla igenom ryggraden, en känsla jag aldrig fått innan. Sedan började det, värkarna. Snabbt fattade jag tag i Kennys arm innan jag böjde mig ned, händerna på låren som stöd.
” Sammy, är allt som det ska ? ” frågade han oroligt och böjde sig ner för att komma i ögonhöjd med mig. Jag andades lugnt, jobbade mig igenom värken. ” Jadå, men om jag har rätt, så har mina värkar börjat. ” sa jag och pressade fram ett leende. Han blev först stel i kroppen men sedan log han stort.
” Så du menar att vi kommer få en liten Bieber-bebis om några timmar ? ”
Jag skrattade. ” Om det nu är de riktiga värkarna och allt går som det ska, så ja. ” log jag. Han ställde sig upp ordentligt igen och hjälpte mig upp på fötter igen. ” Vi går och sätter dig i bilen, vi måste till sjukhuset. Först måste vi bara säga till Justin. ” muttrade Kenny stressat, men glatt på samma gång. Snabbt tog jag tag i hans tröja och såg honom i ögonen. ” Kenny, du säger ingenting till Justin. Detta är bara början på värkarna, minst nio minuter emellan dom, alltså ingen fara. Låt han sjunga klart, jag klarar mig. ” sa jag seriöst.
” Men, han hade int.. ” började han, men jag avbröt. ” Han behöver inte veta än, han kan sjunga åtminstone två låtar till, låt honom. ” sa jag och släppte tillslut hans tröja och började gå mot Justins loge. Innan jag visste ordet av, så gick vattnet. Jag knep ihop ögonen och hörde hur vattnet slog mot golvet och vände mig sedan om mot Kenny. ” Du säger inte något till honom, jag klarar mig. ” sa jag med en hård röst, men han skrattade bara och for fram till mig för att ge mig en kram. ” Kan inte förstå att det äntligen händer, gå och lägg dig så fixar jag denna röran, sen åker vi Sammy, inga protester. ” Gnällandes vände jag på klacken och började gå igen. Baby-bagen som vi burit med oss den senaste veckan plockade jag genast fram och la den bredvid mig. Lugnt låg jag där i soffan och jobbade mig igenom den ena värken efter den andra, när Carin och Pattie kom inrusandes.
” Herregud, gumman varför sa du inget ? ” sa Pattie oroligt och greppade tag i min hand.
Med ett flin svarade jag henne. ” För jag vill inte oroa någon i onödan, det går bra. ”
” Hur långt är det mellan värkarna ? ” frågade Carin och bet sig i läppen.
” Sex minuter, hur långt är det kvar av konserten ? ” frågade jag sedan.
” En timme. ” svarade Pattie efter att ha kollat tiden på sitt armbandsur. ” Så tyvärr gumman, du kan inte hålla ut längre, vi måste åka. ” sa hon och jag suckade högt och satte mig sedan upp.
” Okej då, men nästa gång vi ses Pattie, så kommer du vara en farmor. Redo ? ” log jag. Hennes ögon sken upp, som hon inte hade tänkt på det tidigare. ” Men kära hjärtanes, du har rätt ! ” log han och kramade om mig. ” Men nu måste vi gå. ” sa hon sedan seriöst och hjälpte mig upp ur soffan. Tillsammans traskade vi tre fram till scenöppningen på sidan.
” Hur ska vi få hans uppmärksamhet ? ” viskade jag i Carins öra. Hon ryckte på axlarna och innan jag visste ordet av hade Pattie gått ut på scenen, vilket resulterade i en höjd ljudnivå. Hon vinkade till publiken och när hon väl var framme vid Justin slutade han sjunga och lät henne dela nyheten med honom. Snabbt kollade han bort mot mig och Carin och log stort och nickade sedan mot Pattie. Snart var hon vid min sida igen.
” Ursäkta mig, stoppa musiken. ” sa Justin i sin guld färgade mikrofon. Allt ljud stannade.
” Tyvärr så måste jag avsluta den här konserten, just nu. ” Publiken drog efter andan innan han hann fortsätta. ” Anledningen till det är att min fru ska föda vårt barn, och om jag ska vara helt ärlig så vill jag vara med och stötta henne och allt som tillhör. Annars hade jag gärna fortsatt här, men nu måste jag gå. Tack för allt Staples Center ! ” ropade han och sprang snabbt av scenen och släppte in mig i sin famn. Trygghetskänslan omringade mig, allt skulle gå bra. Jag hade varit nervös över förlossningen då det är min första gång, men med Justin vid min sida skulle allt gå galant. Han kysste mig mjukt och såg sedan djupt in i mina ögon.
” Redo ? ”
” Mer än någonsin. ” log jag och han la armen om mina axlar innan han började gå snabbt med mig mot sin bil. Jag var tvungen att stanna till, en värk slog mot mig som en våg och jag kved till. Justin kollade på mig med oroliga ögon. ” Baby ? ” Jag tryckte fram ett leende. ” Jag mår bra, kan du bara ta väskan ? ” Han nickade och Alfredo sprang fram till oss. ” Jag har kört fram bilen, är allt okej ? ” sa han andfått.
” Allt är bra, vi måste bara komma iväg nu. ” sa jag och andades tungt. ” Aye Fredo, kan du bara hämta min ryggsäck i logen är du snäll ? Och komma med den till bilen ? ” Han nickade snabbt och gjorde som Justin nyss bett honom, sedan gick vi med raska steg ut ur arenan och in till parkeringen. Den gamle gode Range Rovern stod och väntade på oss och Justin sprang fram för att öppna min dörr. Tacksamt hoppade jag in i bilen och spände fast säkerhetsbältet. Snart syntes Alfredo med Lois Vuitton väskan i armen. När vi fått in väskan i bilen startade Justin bilen och vi for iväg mot närmsta sjukhus.
” Kan fortfarande inte förstå att det här händer. ” log Justin medan han hade ögonen på vägen.
” Inte jag heller, om jag ska vara helt ärlig. ” sa jag med ett leende och knäppte igång radion. Justin tog min hand i sin och strök tummen över mina knogar. ” Allt kommer gå fint baby, jag vet vad du har känt inför det här, men det kommer gå bra. ” sa han med sin lugnande röst, som alltid lyckades fungera. Han visste nog inte vilken påverkan han hade på mig. ” Jag älska dig. ” sa jag enkelt. Han såg på mig med sina varm ögon och förde min hand till hans mun och kysste den. ” Jag älskar dig med. ”
Klockan 02:56 på denna lördags-natten föddes vår son Julian, en frisk liten kille på fyra kilo och 52 centimeter lång. Han har fem fingrar och fem tår, vilket Justin och jag räknade så fort vi fått han färdig-tvättad och påklädd i famnen. Förlossningen gick fint, när vi anlände tog de emot oss på direkten och när vi väl fått ett rum gjorde vi oss hemmastadda. Jag hade varit öppne omkring fyra centimeter när vi hade kommit och Justin hade blivit arg på mig, för att inte ha avbrutit konserten tidigare. Men de sura minerna försvann fort. Han hade fått låna duschen på mitt rum då han varit rejält svettig då han gett allt under konserten. När han väl kom ut kunde jag inte låta bli att le, handduken var virad runt midjan på honom och vattnet droppade fortfarande från håret. Duschat hade han gjort fort, säkert för att hinna med i svängarna, för efter det gick det fort. Jag var utvidgad till tio centimeter så det vara bara dags att börja krysta. Justin höll min hand under hela proceduren och hjälpte till med allting, och det var jag otroligt tacksam över. När han väl kommit ut låg jag där, hållandes hårt i Justins han i väntan på att höra det där ljuvliga skriket. Hans lungor fungerade utmärkt då han skrek högt och tydligt. Lyckan for igenom kroppen när jag fick han upplagd på mitt bröst, vår lilla pojke.
Jag var euforisk. Det ordet passade in perfekt på mig. Att få se Justin hålla vårt barn, som jag burit under hjärtat i nio månader, gjorde mig ordlös. Jag hade fått ta en dusch och var betydligt mycket fräschare, och när jag kom ut ur badrummet och fick syn på Justin med Julian i handen kändes det som om jag gick på moln. Han såg upp på mig med tårar i ögonen. ” Han är så fin, jag kan inte förstå att han är vår. ”
Jag satte mig ner bredvid honom på sängen och kysste honom. ” Hälften dig, hälften mig, vår pojke. ”
En tår slingrade sig ner från hans kind när han såg på pojken i hans famn. ” Han är den finaste gåvan jag någonsin fått, om man räknar bort dig. Baby, du är mitt allt. Jag älskar dig så otroligt mycket. ”
” Jag älskar dig med gubben. ” sa jag och strök handen nätt på hans kind. Allting var perfekt. Jag hade aldrig bytt ut denna stunden för någonting, jag hade allt jag någonsin skulle komma att behöva, just precis i det här rummet.
